Dialoger

Dialoger är besvärligt! Jag, som lärare, möter ofta elever med problem med att skriva dialoger. Ofta hamnar diskussionerna på en ganska skrivteknisk nivå - hur blir det här, ska jag använda stor bokstav här, eller hur funkar det? Det som är lite besvärligt när det gäller just det där, är att det finns åtminstone tre förhärskande former av dialogstrukturer. Jag kommer till det i ett annat inlägg, men det jag funderar över först och främst är dialogen på ett annat plan. Ska man verkligen skriva en dialog så som ett samtal egentligen låter? Knappast.

Ett samtal är en djungel av olika läten och subtilt mimikspråk, förutom kroppsspråk i mer eller mindre yvig form. Ett samtal mellan två eller flera personer är just det ett sam-tal. Något man gör tillsammans. Man använder talstödjande läten och nickningar, leenden och höjda ögonbryn. Ett samtal är som bäst när båda parterna för samtalet framåt. Även om det är så att den ena personen har mycket att säga, kräver det att man hjälper denne att fortsätta sitt berättande. Prova motsatsen någon gång, helst i telefon. Om personen i den andra luren berättar något, så var tyst själv, och vänta på att den andre ska fråga om du är kvar. Det brukar gå ganska fort...

Det tillhör en slags social kod att delta i samtalen på rätt sätt. Håller man långa monologer där man pratar om något, eller till och med om sig själv, så tappar ofta människor runt omkring dig intresset. Jag har själv det problemet, så tro mig, jag vet... En person som är duktig på att vara samtalsstödjare, får ofta höra att den är en god lyssnare. Ofta så är det så att man hamnar i olika roller i samtalen. Sätter man ihop två som har som inneboende samtalstaktik/teknik att berätta och prata mycket, är det ofta så att ingendera parter får speciellt mycket ut av samtalet. De försöker ibland - kanske på ett omedvetet plan - att övertrumfa varandra i samtalet.

Men hur gör man detta när det skall hamna i skrift - ja det är ju då det blir besvärligt. Man kan ju inte gärna göra en transkription av ett samtal, där man skriver ned minsta lilla ljud de deltagande har för sig. Det skulle ju, som sagt, bli olidligt att läsa. Något annat som skulle störa en skriven dialog, är det faktum att vi nästan ständigt och jämt säger saker samtidigt, och fyller i sådant som andra säger. Det hade blivit förvirrande om vem som sa vad.

Om man skall komma till någon slags slutsats, så kan man väl konstatera att det får vara så att samtal är en annan sak än att skriva dialoger, och att de aldrig riktigt kan vara samma sak. Återigen: texten är en service till läsaren, och i dialogen är det viktigare för skribenten att göra dialogerna begripliga och lättidentifierade, än att redovisa ett samtal in i minsta detalj.

Det var allt för nu.