fredag 12 november 2010

Gestaltningar

Att gestalta snarare än att beskriva kan vara svårt. I kursplanemålen för årskurs 9 i svenska, från och med nästa läsår står bland annat att: De texter eleven skriver är tydliga och till viss del nyanserade. De innehåller enkla gestaltande beskrivningar, viss språklig och stilistisk variation samt berättargrepp och textbindning av enkel karaktär.

Det är som sagt inte helt enkelt. Dels är det inte lätt att tala om för en elev vad en nyanserad text är för något. Inte heller en stilistisk variation. Jag har börjat med att prata om gestaltning.

Ett barn som skriver vill gärna informera läsaren om vem huvudpersonen är innan själva berättelsen börjar. De informationsdumpar i början av texten. Läsaren får reda på namn, ålder, hårfärg, ögonfärg och klädsel. När de blir äldre gör de till en början likadant, fast istället gör de det i den löpande texten. Även vuxna gör så ibland; kanske låter de huvudpersonen passera den obligatoriska hallspegeln på väg ut i äventyret. Gestaltande beskrivningar handlar delvis om något annat. Det handlar om att ge glimtar av vem en person är. Huvudpersonerna mer än mer eller mindre viktiga bipersoner. Bipersonerna kan med fördel stöpas i arketypformar, som t.ex. den typiske hemlöse, den fnittriga fjortisen eller vad det nu må vara. Huvudpersonen/erna skall vi istället lära känna genom dess handlingar.

Jag snubblade över en annan blogg, som lyfte fram följande textrader ur Strindbergs Giftas, som exempel på gestaltning:
Två år hade förgått. De sutto slöa och ledsna i sina morgonrockar och utbytte några sanningens enkla ord.
- Vadd! sa han och pekade på hennes klädning, som hängde pösande på en stolskarm.
- Vadd! svarte hon och pekade med toffeln åt hans syrtout, som dinglade över handduksstället.
Han drog nattrocken omkring sig och svarade intet.
Två år senare…
Här får vi en känsla av de båda personerna. Strindberg valde att visa oss, snarare än att berätta att de gifta paret inte var lyckliga längre, och att de knappt pratade med varandra.

Jag tror att det engelska uttrycket "show, don't tell" passar bar in i sammanhanget. I ett samtal om gestaltning med en elev kunde det låta ungefär så här:
- Ja, alltså han var blyg... Han vågade inte liksom gå fram...
- Men hur känns det att vara blyg?
- Jaa... ehh...
- Slår man sig för bröstet och tänker Här kommer jag, följt av en fanfar?
- Nää... Han... svettas om händerna...
- Bra! Mer?
- Hjärtat slår... hårt? Kanske han pratar tyst...
- Bra, då är det det du kan skriva istället för att han var blyg!
Jag kanske inte behöver tillägga att texten blev ganska mycket bättre när han skrev början till den dialog han ville ha. Jag försökte även få honom att skriva tankarna rätt ut i den berättande texten, snarare än ...tänkte han ...kände han och så vidare. Då kommer vi närmre huvudpersonen.

Men tänk på att en text blir jobbig att läsa om den bara innehåller gestaltningar. Balans, variation...

/JE

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar