inledningen börjar ta form: De förenade kungarikena

Ja alltså… Det här kommer att låta helt sjukt… Men… Ja, det lät helt sjukt redan innan hon sa det, redan när hon tänkte det. Jag måste berätta för Erik. Han är den ende som kan hjälpa mig! Jag får panik! Hon tog tre snabba steg fram mot hans ryggtavla, ångrade sig och vände sig igen.
– Hej Tuva!
Han hade märkt det. Springa min väg? Kunde vara värt det… Ähh, skärp dig! Hon vände sig om igen och log fåraktigt.
– Ehh, hej.
Solid öppning. En tvekan och ett fånigt hej. Vad säger man nu? Vill du rymma iväg med mig till en främmande värld, för att kämpa för rättvisan mot ondskan? Nå vad säger du? Kan vi sticka med en gång? Erik tittade på henne frågande. Sjukt! Spring din väg!
– Ehh… ja, det blev ett sånt ljud igen, fantastiskt! Du, att ehh… Jag skulle behöva prata med dig om en grej…
– Okej, jag kan komma över en sväng i eftermiddag. Är det nåt allvarligt? Du ser lite…
– Konstig ut, jag vet, fyllde hon i. Nä då, inget allvarligt, eller ja… Kanske…
Solid var ordet. Helt sjukt.
– Visst, jag kommer. Beredd på… något.
Han log det där leendet som alltid fick henne lite knäsvag, och gick därifrån. Okej. Jag sköt upp det. Naturligtvis. Tvärtemot vad jag lovade mig själv och… ett kungarike. Fegis. Men, men, det hade kanske inte funkat i skolan ändå. Hon kastade en blick över axeln på klockan och såg att det var dags. Korridoren började tömmas på elever. Tuva rättade till mössan och väskan i en och samma rörelse. Hon drog sig i de bruna flätorna. Det fick bli en skoldag först. En helt vanlig skoldag, som om inget sjukt overkligt inträffat under helgen. Perfekt. Hon låste in skateboarden i skåpet och följde efter Erik mot klassrummet. Here we go.

Första stycket - några kommentarer? Fångar det? Är det besvärligt att läsa?
JE